Mea culpa

Bloggen startade jag mars 2008. Kunde inte låta bli att gå tillbaka och titta på mina tidiga inlägg. Hade en blogg innan dess, men jag startade om, tyckte den gamla innehåll för mycket av mina manier och deppar. Tänkte att nu skulle jag starta en ny fräsch blogg. Men den här kom att bli ännu tyngre.. hm. Och lättare faktiskt. Det är ju en dagbok över mitt liv sen 2008. Allt från ångesten jobbet orsakade till min diagnos.

Men på senare veckor har behovet av att skriva av mig inte funnits där. Att skriva om att jag mår dåligt gör inte att jag faktiskt mår bättre, även om det fungerar så för många. Tanken på att lägga ner bloggandet har kommit och gått. Men nu när jag inte skrivit något på snart 2 veckor så inser jag att jag inte behöver det här längre. Jag lever mitt liv från dag till dag och har inte så mycket att säga om det egentligen, alla gör ju det. Om än i en mindre hysterisk utsträckning. Nä, det är nog bra så.

Trots skrikande tankar, segt huvud, onda revben (ja, mina revben gör ont..) och allmänt svårmod tog jag tag i mitt eget nackskinn och åkte ner till firman som mormor L hade pratat med angående rostskyddet. Kände mig återigen som ett fån när jag klev in i en bilhall, men blev tämligen förvånad över den icke bonnaläppiga mekaniker som stod där inne. Han var ensam och när jag såg mig omkring så var inte bilhallen större än att det fick plats på sin höjd två bilar brevid varandra. Han var lätt att prata med och om han tyckte jag var ett fån som inte hade något i en bilhall att göra så var det då inget jag märkte på hans sätt att prata med mig. Han pekade och berättade om rost, sa även att för att vara 7 år gammal så var våran bil fin, men då rosten börjat komma så var det hög tid att göra något åt det.

Ringde mormor L efter besöket hos bilfirman, berättade vad han sagt och kände ångesten suga i magen på mig när hon helt kallt konstaterade att 5.000:- för jobbet skulle betalas den 21:a september. Det slog mig att det var inte för att hon ville betala som gav mig ångest, det var för att vi själva inte hade råd med något sådant. Snabbt som ögat sa jag att ni blev det inga presenter eller julklappar för oss i år heller och skrattade lite försiktigt, hon skrattade hon med och sa att jag inte skulle oroa mig. När jag sen sa att vi får ta pengarna vi sparar och bjuda henne på födelsedagsfika när maken fyller år så skrattade hon ännu mer och sa att det bunkrar hon hellre upp tills det hon blir så gammal och grå och inte kan köra sin egen bil längre. Då skrattade jag med, på riktigt, och lovade att om hon ringer så ska jag komma och köra henne till affären. Hon är fin, mormor L. Vad skulle vi göra utan henne?

Kroppen stretar emot, slår på fullkomlig bakut och vägrar röra på sig. Armarna skriker och benen känns som om dom är gjorda av cement, svåra att börja, röra och använda sig av, ångesten slår och slår, andningen går inte att kontrollera. Ändå åker jag på de mest mundana vardagssysslor. Handla mat, ladda tågkortet, hämta ut atarax. Skall även åka och kontrollera bilen för rost, makens mormor har trugat på om att vi skall kontrollera det och hon skall bestämt betala för det eftersom det är hon som vill att vi skall göra det.. plus att vi inte har sådana summor att slänga oss med som en fullständig rostbehandling kommer att gå loss på ifall vi måste behandla hela bilens underrede mot rost. Hon vill ju bara väl och jag älskar henne så för det, men ändå orsakar det ångest hos mig. Höll en lista i huvudet när jag åkte runt på dagens alla ärenden "1 av 5 avklarade, det här går ju bra!" intalade jag mig själv efter apoteksbesöket. Var skönt att hämta ut medicinerna, varför vet jag inte men jag gick därifrån med lätta steg.

Tågkortet nästa och även där gick allt bra, skämtade tillochmed med han som laddade om mitt kort då han frågade om jag var ungdom fortfarande. Med ännu lättare steg gick jag därifrån. Mataffären. Min stora rädsla i världen. Tanter, sura miner, tjuriga gubbar och för att inte glömma.. kassorna. Är förvisso självscanningskund så det går fort för mig, skönt speciellt sådana dagar som denna då det är handling med stort H som gäller. Men ändå, att behöva stå där och le, småprata med kassörskan.. ibland behöver man inte det såklart men allt för ofta ändå. Jag vet att det förväntas av mig att le, glatt säja att allt har gått bra och ge scannern till henne för registrering.

Registreringen sen.. men att mina inköp registreras är the lesser of two evils. Om de på ICA vill spana på vad jag köper för sylt och bindor så fine, gör det då. Hellre att dom vet att jag färgar håret och äter kilovis med frukt än att behöva stå där med överfylld kundvagn och lasta varor. Ångest ångest ångest. Djupa andetag. De 69 andra studenterna på högskolan känns inte så läskiga längre. Men det har nog bara att göra med att jag inte träffat dem idag. Imorgon kommer nog den nervositeten tillbaka igen.. fan. Tvärtom från alla andra så ser jag framemot att skolans lunk kommer igång igen, ser framemot att läsa socialpsykologi, läsa om det och förjupa mig i ämnet. Tidiga mornar bekommer mig inte sålänge ämnet är spännande..

Det sa min läkare till mig idag. Hon är ryska så hennes svenska är inte den mest fenomenala svenskan sin finns i detta landet, men hon kan tillräckligt för att göra sig förstådd, även om det blir lite lustigt ibland. Eldprovet kom idag, hon "förhörde" mig på hur det gått under sommaren, berättade om mamma, våran semester till yasuragi och hur det var nu. Hon noterade att jag såg lite smalare ut och ville sedan ta mitt blodtryck. Jodå, för högt var det fortfarande men det hade sjunkit ytterligare och den här gången var det "mycket bättre än senast" för att använda hennes egna uttryck. Blodsockret visste hon inget om eftersom det inte var taget sen maj men hon sa inget om något nytt blodprov för varken lithiumet eller blodsockret. Det kommer väll om hon vill ha något om det. Jaja. Hjulade nästan ut från avdelningen och hade lust att dansa en liten sväng väl utanför dörrarna.

Sitter med tungt huvud och sammanbitna tänder och försöker skriva på systemteorin. Den där rapporten som jag tydligen inte var tydlig nog på så det var "luddigt". Förbannat. Känner för att göra något drastiskt som att klippa av mig allt hår eller färga det grönt. JA! Jag går till frissan och ber henne bleka upp allt hår så jag blir blond! NEJ! JAG VET! Varför inte tapetsera om hallen eller måla köksluckorna svarta! JA! Det är en bra ide! NEJ! Vi åker till Skövde och äter på Max! Åka i 35 minuter för att äta på Max? Vi kan gå på bio medans vi ändå är där! Näe. JO! Vi beställer nya guitar hero gitarrer till Xboxen! Va? Inga pengar? Vad säger du? Näe, det löser sig! Vad menar du lugna ner mig? JAG ÄR LUGN. Hur den här historien slutar får läsaren själv välja! <tryck 1 för att välja "hysteriskt ilskeutbrott" tryck 2 för att välja "plågsamt långa ångest/panik attacker" eller tryck 3 för att välja "nervsammanbrott + storgråt". Oavsett vilken som väljs så tillkommer "skäms som en hund" helt utan extra kostnad!>

Och medans jag idag läser ut Eragon seriens tredje bok, Brisingr, så faller tårarna ner i boken. Jag sover timme efter timme och är ändå trött. JAG är trött på skiten nu. Ångest attack för jag ska träffa min läkare imorgon. Hon kommer säkert säja att mitt blodtryck är för högt, mitt blodsocker åt helvete och att jag är fet, jag måste gå ner i vikt för hälsans skull. Jo, den fysiska hälsan men what about den psykiska hälsan då? Räknas inte den? Ska jag äta selleri för resten av mitt liv för att "må bra"? Nä, pillertrillare ska man visst vara, det är coolt har jag hört. Vänta lite så ska jag hämta en penna och skriva ner det i min lilla bok om SAKER JAG INTE BRYR MIG ETT SKIT OM. Dillchips någon?

Helgen har varit.. konstig. Har känt mig konstig. Arg, frustrerad och.. rastlös tror jag. Maken har varit konstig, katten har varit konstig, vännerna har varit konstiga, maten har smakat konstigt och jag har sett konstiga saker i ögonvrån hela jävla helgen. Det sistnämda skrämmer mig mest, har sett blåa flashningar i ögonvrån när jag suttit på toaletten, som förvisso är blå hela den men ett skarpt blått ljus har flashat till strax bakom tvättmaskinen. Hade inte tänkt desto mer på det fören jag igår kväll, när jag skulle ta ut rena underkläder ur våran svarta byrå, såg ett likadant flashande fast rött denna gången rakt framför näsan på mig, inne i själva lådan. Efter att jag klätt mig, hängt upp det våta badlakanet gick jag ut till maken och konstaterade att jag helt och hållet höll på att förlora förståndet. Tillsammans med honom kan jag skratta åt hur fånigt det låter men vad fasen orsakar att man en till flera gånger om dagen ser/hör saker som egentligen inte är där? Suck, ännu mer krångel är det sista jag behöver just nu.

Ord och kommentarer ekar i huvudet på mig, känner mig oerhört förnärmad och sårad av nästan alla människor i min omgivning. Alla är ute efter att såra mig och dom lyckas förbannat bra hela tiden. Så är det inte givetvis, men att behöva konstant påminna sig själv om det gör inte saken bättre eller lättare att tackla. I min oro över att jag ännu inte fått något brev från högskolan (som jag ju fick förra året angående starten på nya terminen) lusläste jag deras hemsida efter information om skolstarten och hittade mycket riktigt breven som går ut till alla nya studenter även på nätet. Jag är ju per se inte ny på skolan, "bara" ny på ett program. Hittade i vilket fall information om vart, när och hur det kommer gå till och jag fasas över att behöva genomgå en nollning igen. Minns hur snurrigt allt var förra året, men då var jag även i en ny stad på en plats jag aldrig varit på förut oxå. Så kommer det ju inte bli nu, nu vet jag ju vart allt ligger och hur det i grova drag kommer att gå till, kanske kan njuta av det lite bättre den här gången?

Måste däremot ta tag i mina förlegade skolarbeten, systemteorin som jag skrev om förut ska vara inne den 21:a aug. som förvisso är långt bort än men vad jag har lärt mig så går tiden förbannat fort hela tiden och jämt så det är lika bra att starta tidigt. Har ju även juridik uppgifterna, cases, som ska läsas igenom och svaras på. För att inte glömma tentan. Suck. Prestationsångest.